Likhetsprincipen – När lika inte är lika? Guide till svensk rätt

Likhetsprincipen är en av de regler som låter självklar tills man ser hur olika den kan slå i praktiken. Den innebär att lika fall ska behandlas lika, men den förbjuder inte alla skillnader. Det avgörande är om det finns sakliga skäl och om beslutet har stöd i de regler som gäller i just den verksamheten. Här går jag igenom hur principen fungerar i svensk rätt, vad som skiljer aktiebolag från kommuner och föreningar, och hur du bedömer om ett beslut faktiskt går för långt.

Vad likhetsprincipen betyder i praktiken

I juridisk mening handlar likabehandling inte om att alla ska få identiska resultat. Det handlar om att samma typ av situation ska bedömas efter samma regelverk, samma kriterier och samma motivering. Jag brukar förklara det så här: principen skyddar mot godtycke, inte mot alla skillnader.

Det är också viktigt att skilja principen från diskrimineringslagstiftningen. Likhetsprincipen styr främst hur en aktör behandlar personer eller intressen inom sin egen verksamhet, till exempel aktieägare, medlemmar eller kommunmedlemmar. Diskriminering prövas i stället mot andra regler. Ett beslut kan alltså vara hårt men ändå lagligt, eller upplevas rättvist men ändå sakna juridiskt stöd.

• Inte samma utfall betyder inte automatiskt fel.
• Olika regler kan ge olika behandling utan att det är otillåtet.
• Sakliga skäl måste gå att förklara, dokumentera och försvara.

Det blir tydligare när man ser var principen faktiskt används i svensk rätt, och där finns det viktiga skillnader mellan bolag, offentlig verksamhet och föreningar.

Var principen används i svensk rätt

Den praktiska poängen är enkel: samma tanke finns i flera sammanhang, men den slår olika hårt beroende på vem som fattar beslutet och vilket regelverk som gäller. Nästa steg är att se hur principen ser ut i aktiebolag, där den är mest exakt formulerad i lagen.

Så fungerar den i aktiebolag

I aktiebolagslagen kommer likhetsprincipen till tydligt uttryck genom regeln att aktier ska ha lika rätt i bolaget, om inte annat följer av särskilda bestämmelser. Det viktiga här är att likabehandling utgår från aktieslaget. Har aktierna samma rättigheter ska de behandlas lika; har bolaget skapat olika aktieslag kan rättigheterna vara olika, men då måste det vara ordnat på rätt sätt.

Det är därför bolagsordningen spelar så stor roll. Om bolaget vill ge vissa aktier företräde till utdelning, olika röstvärde eller särskilda rättigheter vid fondemission, måste det vara lagligt förankrat och tydligt beskrivet. Det får inte smygas in som ett praktiskt beslut i efterhand. Jag ser ofta att konflikter uppstår när någon försöker ge en enskild ägare en fördel som egentligen borde ha varit reglerad från början.

• Tillåtet: olika aktieslag som är uttryckligt reglerade.
• Riskabelt: dolda förmåner till en viss aktieägare utan stöd i bolagsordningen.
• Ofta förbises: att likhetsprincipen även påverkar hur bolaget lämnar information och behandlar aktieägare i jämförbara lägen.

Det som är lagligt i ett aktiebolag kan däremot vara fel i kommunal verksamhet, där samma tanke finns men med ett annat fokus. Där blir frågan inte aktieslag, utan hur kommunen behandlar sina medlemmar.

Så fungerar den i kommuner och regioner

I kommunallagen är huvudregeln att kommuner och regioner ska behandla sina medlemmar lika, om det inte finns sakliga skäl för något annat. Det är en ganska rak formulering, men i praktiken kräver den ett ordentligt underlag. Kommunen får alltså inte välja lösning utifrån vem som råkade få mest inflytande, vem som klagade högst eller vem som har störst lokal påverkan, om det inte finns en objektiv grund för skillnaden.

Sakliga skäl kan till exempel vara olika kostnadsläge, geografiska förutsättningar, faktisk användning eller en särskild regel i speciallagstiftning. Däremot räcker det inte att något är administrativt enklare eller politiskt bekvämare. Om två kommunmedlemmar står inför samma tjänst, men får olika avgift utan tydlig förklaring, då bör varningslampan tändas.

• Godtagbara skäl: faktisk kostnad, användning, geografiska skillnader eller särskild lag.
• Svaga skäl: vana, handläggningsbekvämlighet eller otydlig intern praxis.
• Typisk risk: att kommunen behandlar likvärdiga ärenden olika utan dokumenterad motivering.

Det kommunala sammanhanget visar alltså att lika behandling inte är en abstrakt idealbild, utan en kontrollfråga som direkt påverkar avgifter, stöd och service. I föreningslivet blir samma tanke ofta mer vardagsnära och samtidigt mer konfliktfylld.

Så fungerar den i bostadsrättsföreningar och ekonomiska föreningar

I bostadsrättsföreningar och andra ekonomiska föreningar uppstår likhetsfrågan ofta när styrelsen vill genomföra en åtgärd som bara gynnar vissa medlemmar eller belasta vissa med en större kostnad än andra. Här är det lätt att blanda ihop likhetsprincipen med ren känsla av rättvisa, men juridiken är mer konkret än så. Frågan är om medlemmarna faktiskt befinner sig i jämförbara situationer och om skillnaden har ett sakligt stöd.

Ett vanligt exempel är investeringar i fastigheten. Om en åtgärd bara kommer en viss del av huset till nytta kan det vara rimligt att den kostnaden också fördelas därefter. Det kan gälla sådant som balkongåtgärder, fiberdragning, laddplatser eller andra förbättringar som inte alla utnyttjar på samma sätt. Men om en medlem får en förmån utan att andra får motsvarande möjlighet, och det saknas tydlig grund i stadgar eller beslut, då finns det en risk att principen har satts åt sidan.

• Olika nyttjande kan motivera olika kostnadsfördelning.
• Stadgar och tidigare beslut är ofta avgörande för om skillnaden håller.
• Selektivt gynnande av en medlem utan saklig grund är en klassisk varningssignal.

Det är här många föreningskonflikter börjar: inte i ett uppenbart regelbrott, utan i ett beslut som verkar praktiskt rimligt men som saknar tillräcklig förankring. Därför är nästa fråga alltid när avvikelser faktiskt är tillåtna.

När avvikelser är tillåtna

Likhetsprincipen är stark, men den är inte absolut. Avvikelser kan vara fullt lagliga när de bygger på tydlig rättslig grund och på objektiva skillnader mellan fallen. Jag brukar dela upp bedömningen i tre steg.

Finns det stöd i reglerna

Först måste det finnas stöd i lag, bolagsordning eller stadgar. I aktiebolag kan lagstiftningen själv tillåta olika aktieslag. I kommuner kan specialregler öppna för viss differentiering. I föreningar kan stadgarna ibland ge utrymme för en viss ordning, men bara inom ramen för den associationsrättsliga strukturen.

Är skälet objektivt

Sedan måste skälet vara sakligt, alltså knutet till fakta och syfte snarare än till personliga hänsyn. Kostnadsbild, användning, risk, geografiska förhållanden och rättsliga begränsningar är typiska objektiva skäl. Personlig sympati, tillfälliga relationer eller att man vill undvika en konflikt är inte godtagbara skäl i sig.

Läs också: Objektivitetsprincipen - Så granskar du myndighetsbeslut

Är skillnaden rimligt avgränsad

Slutligen ska skillnaden inte vara bredare än nödvändigt. Om ett objektivt skäl finns, men beslutet går längre än vad skälet motiverar, kan avvikelsen ändå bli problematisk. Det är därför jag alltid tittar på proportionaliteten: är skillnaden begränsad till det som verkligen behövs, eller har man gjort ett större undantag än vad situationen kräver?

När de tre frågorna besvaras ordentligt blir det mycket lättare att avgöra om en avvikelse håller juridiskt eller inte. Det leder också till den sista, och för många viktigaste, frågan: vad gör man när ett beslut faktiskt känns fel?

Det som brukar fälla beslut i en tvist

Om du misstänker att ett beslut bryter mot likhetsprincipen är det första steget inte att diskutera känslan av orättvisa, utan att samla underlag. Protokoll, beslutsmotivering, mejl, stadgar, bolagsordning och jämförelsefall brukar säga mer än en lång muntlig diskussion.

• Jämför med andra som befinner sig i samma eller mycket liknande situation.
• Kontrollera vilken regel som faktiskt gäller i just det här sammanhanget.
• Se om det finns dokumenterade sakliga skäl för skillnaden.
• Undersök om beslutet har tillämpats konsekvent eller bara i ett enskilt fall.
• Ta reda på vilken angripsväg som gäller, till exempel laglighetsprövning i kommunala ärenden eller klandertalan i föreningsfrågor.

De vanligaste misstagen är tre: att jämföra fall som inte är likvärdiga, att blanda ihop likhetsprincipen med allmän missnöjeskänsla och att bortse från att särskilda regler kan tillåta avsteg. Den som vill driva en fråga vidare behöver därför vara konkret, inte bara principiell.

Min tumregel är enkel: om skillnaden kan förklaras med regler, fakta och syfte utan att man behöver luta sig mot personliga hänsyn, står beslutet oftare stadigare. Om förklaringen i stället blir att det var smidigast så, eller att man brukar göra så här, då finns det skäl att granska likhetsprincipen närmare.